Jag har brett ut mina vingar, de har fallit ihop igen som om de var fyllda med bly. Men äntligen, efter all smärta från att ha fallit från flera meters höjd ner på stenmark så känns det bättre. På något jävla konstigt vis så gör det faktiskt det. Att se den man tyckt om så fruktansvärt med någon annan gör inte ont längre. Om jag ljuger för mig själv nu eller inte har jag ingen aning om. Det får jag se så småningom. 

Men just nu så tänker jag bara på att "en gång i tiden var du min" och när det var så, skrev du i min logg på facebook hela tiden, hade personliga meddelande om mig på msn, bilder på dig och mig när vi kysstes, du skrev citat om mig på facebook, nästan varenda dag. Nu, när det gäller någon annan finns inte det mer. Du kommenterar inte ens deras bilder, istället kommenterar du alla andras. 

What to do, what to do..