Jag har brett ut mina vingar, de har fallit ihop igen som om de var fyllda med bly. Men äntligen, efter all smärta från att ha fallit från flera meters höjd ner på stenmark så känns det bättre. På något jävla konstigt vis så gör det faktiskt det. Att se den man tyckt om så fruktansvärt med någon annan gör inte ont längre. Om jag ljuger för mig själv nu eller inte har jag ingen aning om. Det får jag se så småningom. 

Men just nu så tänker jag bara på att "en gång i tiden var du min" och när det var så, skrev du i min logg på facebook hela tiden, hade personliga meddelande om mig på msn, bilder på dig och mig när vi kysstes, du skrev citat om mig på facebook, nästan varenda dag. Nu, när det gäller någon annan finns inte det mer. Du kommenterar inte ens deras bilder, istället kommenterar du alla andras. 

What to do, what to do..

Självklart menade jag mig själv i förra inlägget! Annars hade jag inte lagt upp två egobilder på mig själv och skrivit att jag var kär ;) 

Det var svårare än jag trodde.
I snart 4 månader har jag lyssnat på en låt, varenda dag. Jag somnar till den varje natt och jag är fortfarande inte trött på den. Sagoland- Medina är en låt som verkligen fäst sig i mitt hjärta, jag klarar inte av att slänga bort den bara sådär. Jag kommer nog inte tröttna på den, inte på ett långt tag iaf. Om jag inte tröttnat på den efter flera gånger den spelats på repeat och det snart gått 4 månader så lär det ta sin lilla tid innan den försvinner.

Ganska sjukt, den startades på spotify just nu- Slumpvis.. Damn, minnena av dig försvinner nog aldrig.. 

Hm, jag orkade inte gå och lägga mig, tankar fastnade i huvudet om vad jag ska göra senare idag, det ska vara strålande sol så ut i solen ska jag definitivt! Men mot eftermiddagen så ska jag nog ta lite tuffa bilder, likey like! Let's go crazy with sexy red lips och slarvigt hår och posa som om man har en pistol i handen? 
Me like! 

Typ såhär, fast way much hotter ofc! ;D

Baby close your eyes
Don't open til the morning light
Baby don't forget
You haven't lost it all yet
...............................................

När man i stort sett vet att man förlorat allt man velat ha, eller tillochmed haft så är det förjävla jobbigt att gå vidare. Känslan finns fortfarande inom en att man vill stanna kvar, och att det ännu finns hopp. Men egentligen är det nog bara en påhittad känsla som ska få en att må bättre. För när man fått bekräftelsen att det verkligen inte finns nåt mer så är det bara som en strömbrytare i huvudet slår på "Det löser sig, det kommer bli bra igen mellan er"- känslan. Men vafan? Tiden har gått, en hyffsad lång tid och det har inte gått en dag utan att jag tänkt på det. Men man mår ju nästan sämre av de tankarna? Så känner jag i alla fall, jag tänker hela tiden på en person som jag ibland snackar med, och då känns det som att allt kommer bli bra, så småningom. När den tanken dyker upp så försvinner den inte heller, utan den ligger kvar i bakhuvudet och irriterar. Man ser personen i tanken online på facebook, skype, msn eller andra kommunikationsställen, men man får inget hej och modet till att själv hälsa tar emot då man ej vet hur personen i fråga reagerar. 

Så frågan är.. hur blir man av med den jävla tanken? "Det kommer bli bra igen" När man egentligen VET att det inte är så. Det kommer inte bli bra mellan mig och honom, det vet jag själv. But still, Så kan jag inte sluta hoppas.. 
Och jag kan med säkerhet säga att det verkligen är det jag vill allra mest just nu.  

FML. 
Jag saknar dig. 

Man gråter inte för man är svag, utan för man varit stark för länge.

---