Baby close your eyes
Don't open til the morning light
Baby don't forget
You haven't lost it all yet
...............................................

När man i stort sett vet att man förlorat allt man velat ha, eller tillochmed haft så är det förjävla jobbigt att gå vidare. Känslan finns fortfarande inom en att man vill stanna kvar, och att det ännu finns hopp. Men egentligen är det nog bara en påhittad känsla som ska få en att må bättre. För när man fått bekräftelsen att det verkligen inte finns nåt mer så är det bara som en strömbrytare i huvudet slår på "Det löser sig, det kommer bli bra igen mellan er"- känslan. Men vafan? Tiden har gått, en hyffsad lång tid och det har inte gått en dag utan att jag tänkt på det. Men man mår ju nästan sämre av de tankarna? Så känner jag i alla fall, jag tänker hela tiden på en person som jag ibland snackar med, och då känns det som att allt kommer bli bra, så småningom. När den tanken dyker upp så försvinner den inte heller, utan den ligger kvar i bakhuvudet och irriterar. Man ser personen i tanken online på facebook, skype, msn eller andra kommunikationsställen, men man får inget hej och modet till att själv hälsa tar emot då man ej vet hur personen i fråga reagerar. 

Så frågan är.. hur blir man av med den jävla tanken? "Det kommer bli bra igen" När man egentligen VET att det inte är så. Det kommer inte bli bra mellan mig och honom, det vet jag själv. But still, Så kan jag inte sluta hoppas.. 
Och jag kan med säkerhet säga att det verkligen är det jag vill allra mest just nu.